Panik och hysteri

Ja så var den stora dagen här, dagen med stort D för lill killen. Dagen han har fasat för ett tag nu och inte sett fram emot alls. Tvärt om, men den kom ändå.. som alla obehagliga saker tenderar att göra.
När vi gick till skolan imorse så pratade vi om saken och kom fram till att det var viktigt att göra som doktorn sa och att det var inte så farligt,det skulle gå snabbt och så skulle det gå över ännu fortare. Allt var väldigt logiskt när vi gick och pratade om saken. Jag hade ett litet hopp om att det skulle gå relativt smärtfritt idag då. Det var inte något stort hopp men litet... och det fanns där i alla fall.

Det började inte ens bra. När vi skulle hämta honom på skolan 13.20 som det var bestämt fanns inga barn där. Gissa hur lång näsa jag fick när jag stod där och kikade in i ett tomt klassrum?! Stack in huvudet i nästa och frågade efter barnen och fick beskedet att dom var på badhuset och simmade. Ja det visste jag ju, att dom skulle ha bad idag eftersom jag packat badväskan men inte att dom skulle göra det på eftermiddagen, det kom som en blixt från en klar himmel, speciellt eftersom det var lite brådis också upp till doktorn.
Så vi fick kasta oss in i bilen och köra upp till badhuset, körde den vägen som dom brukar gå för att se om vi mötte dom på vägen och sprang in där med andan i halsen. Fångade en badvakt och frågade om han visste hur långt barnen kommit i bassängen/duschen från Nils Holgerssons skolan. Och fick svaret: Dom gick för en kvart sen.... Det var nu paniken började växa på allvar och steg upp i strupen, in i bilen igen och tillbaka till skolan. Hissade fram mobilen längs med vägen och ringde för att be dom säga åt alexander att klä på sig eftersom vi var på väg och var sena. Några minuter senare sprang jag åter igen in genom skolans dörrar med andan i halsen och där satt han på golvet och såg olycklig ut. Han trodde jag skulle vara arg för att vi fått köra omkring och leta efter dom, det var ju inte hans fel men han trodde han glömt att tala om att dom skulle bada på eftermiddagen. Det hade han ju visserligen inte berättat men det var ju för att han inte visste om det han heller, det var helt enkelt en miss från hans fröken sida. Sånt kan ju hända och nu hade vi tur ändå för vi sprang in genom sjukhusets dörrar och hann upp i god tid i alla fall, dom var försenade på Öron, näsa hals mottagningen så det gjorde ingenting.
Där syntes det tydligt hur nervös han var, han drack mineral vatten som en uttorkad och pladdrade i ett.. om allt och ingenting, sen sjönk han ihop med hela kroppen när vi blev uppropade.

I undersökningsrummet fick han sätta sig i stolen han blev anvisad till medans jag och Claes höll oss i bakgrunden. Doktorn pratade med oss vuxna ett litet ögonblick och sköterskan pratade med Alexander, så såg jag hur hela han sjönk ihop i stolen och då sprutade tårarna på honom. Halvt hysterisk och panik slagen sa han att han inte ville, helt övertygad om hur ont det skulle göra och hur ont alla verktyg gjorde som behövdes för ingreppet. Han vägrade lyssna på doktorn när han skulle förklara och slog undan hans händer, höll för näsan och ill vrålade.....
Det är inte några tjocka väggar där kan jag tala om...... så det lät väl ungefär som att han blev misshandlad där inne antar jag. Speciellt eftersom han ill vrålade frasen: " Jag vill inte, Jag vill inte" om och om igen. HÖGT!!!!!!
Det hela hysteriska nådde sin topp när doktorn visade den lilla trasan med bedövnings medel som han skulle stoppa upp i näsan, inte ens det gick... han fick inte ens närma sig näsan och hysterin bara steg, så det slutade med att vi fick gå ut igen och sätta oss i väntrummet och prata om det. För det var som doktorn sa, han kunde inte göra något utan att Alexander var med på det eftersom det var så viktigt att han satt så stilla, så minsta ryck kunde ställa till problem för dom.
Så ut igen i väntrummet, med en trasa som den han skulle få i näsan och en topps för att visa hur den såg ut som doktorn skulle använda för att "laga inne i näsan". Så satt vi och kände på sakerna och diskuterade igen, under först häftig gråt och sen lite lugnare, han insåg efter en stund att det var tvunget att det skulle göras, annars kanske han inte kunde få följa med på olika saker i skolan om han skulle hålla på och blöda så där, det blir ju som ett handikapp liksom. Så gick han och knackade på igen och sa att han ville göra det. Doktorn var kanon, idel possitiv och bestämd när det behövdes, och denna gången gick det jätte bra, han satt stilla i stolen, med lite hjälp förståss.. men det gjordes och han skrek inte och han var tyst. Några tårar trillade ner men på det hela taget gick det lugnt till och jag tror inte han kände något när dom först satte in den där lilla trasan med bedövning i näsan, när den verkat i väntrummet ett litet tag fick han komma in igen och då "lagade dom" det gick på ett kick, där var det lite mer protester, men det gick också jätte bra, och han satt stilla, så stilla som det behövdes. Så allt som allt tog det dryga timman där på sjukhuset, själva behandlingen tog max tre minuter.... så övriga var ägnade åt gråt, panik och hysteri blandat med mild övertalning och tröstning.
Men nu har vi gjort det, och för att fira det ska vi snart lägga oss i soffan och se på Bortspolad och mysa lite.

Vädret är grått, kallt, blåsigt, och regnigt vilket resulterar i en massa tända ljus här hemma och så höjer vi mysfaktorn inomhus i stället på det sättet! På med regn jackan, vi hörs!!