Gränsen mellan muta och uppmuntran

Idag känns det som att vi helt missade sommaren och den där riktiga varma sköna våren utan gick direkt på hösten igen.... Det har blåst som sjutton och det har varit riktigt kallt och otrevligt. Regnat och varit riktigt sånt där höst rusk, vår känslan är kraftigt bort blåst vid detta laget kan jag meddela. Den där solen som var så efterlängtad verkar ha blåst bort den med, så det har varit en sån där riktigt trist grå dag.

När vädret är så där så blir hela jag påverkad, det är som att man tappar lusten för det mesta och man kan liksom inte förmå sig till något särskilt heller. Alla goda tankar man kan ha haft innan man skådat ut genom fönstret försvinner i blåsten eller regnar bort, så jag tillbringade dagen i soffan, halv sovandes eller slö tittandes på en film. Helt slöseri med en dag , jag vet, men jag kunde liksom inte alls förmå mig till att göra något annat. Tröttheten hade slagit klorna i mig också och det kändes som att jag gick omkring med kudden i huvudet ända in på eftermiddagen, så trött var jag.
Sen kom lite kraft när lill killen kommit hem från skolan, det är näst intill stört omöjligt att inte bli smittade när han är på ett sånt glatt humör som han var idag.
Han ska ju till "näsdoktorn" imorgon och få näsan bränd-igen- och det är en pärs vi börjat bearbeta så smått ikväll, vi har diskuterat hur viktigt det är att göra som doktorn säger, att sitta helt stilla och att det är helt ok att gråta och vara ledsen. Han är så himla förståndig här hemma men jag hyser inga som helst tvivel om att vi kommer få en fight utan dess like imorgon när vi väl är där.... jag hoppas dom avsatt lång tid för oss för bara att övertala honom till att det ska göras kommer nog ta tid... sen att få honom att inte hindra doktorn.. ja herrejösses, detta kommer bli ett spektakel utan dess like. Jag förstår ju honom så väl på ett sätt, för han är verkligen rädd för doktorn, och han är så rädd för att det ska göra ont, vilket han vet att det gör eftersom han gjort det förrut så man kan ju inte trolla bort det heller för han är ju fullt medveten om smärtan han kommer utsättas för, och det är inte lätt när man är så rädd. Jag vet, men det är så frustrerande att försöka prata med honom och få honom att förstå att doktorn måste, det vet han ju här hemma, men där- I stolen- med alla instrumenten är han inte lika resonlig, där är han inte alls resonlig kan man säga...

I vilket fall har jag nu ikväll bakat. Till Alexanders förtjusning och som en uppmuntran för morgondagen ( egentligen är det så mycket muta det kan bli men det låter ju så illa och vad är egentligen skillnaden i sådana här fall?) Vi har bakat dom där muffinsen med dumle kolor i, som han inte blev så där väldans förtjust i men nu är dom bakta i alla fall, sen gjorde vi en omgång jätte fina lyckade sockerbullar med vaniljkräm i.
Dom blev super duper goda och jätte fina, lika fina som dom man köper på kondis ska jag tala om.Alexander blev jätte glad och åt genast en stor så fort dom svalnat.
Det är lustigt när jag bakar..
Vår vän Patrik har nog en inbyggd gen som slår larm när jag börjar vispa ihop ingredienserna för det slår sällan fel, idag stod han i köket i samma sekund som jag skulle börja pensla bullarna han hade sina två största döttrar med sig också så det fikades ganska häftigt ett tag här. Patrik kan äta som ingen annan kan... många bullar.. och muffins...
Men det är ju roligt att se att det uppskattas det man bakar, och sockerbullarna var så enkla att göra att jag antagligen kommer göra dom igen ganska snart.

Nu ska jag snart slänga mig ut i höst stormen för sista rundan med hunden, sen kommer jag nog små slumra lite tills Claes kommer hem från jobbet.
Det känns som att vi kommer behöva alla krafter vi har imorgon hos doktorn.....
Så bloggen imorgon kommer nog vara fylld med rapporter från "näsdoktorn" och all tortyr lill killen blev utsatt för där..... och så får vi väl se om alla kloka ord har hjälpt när vi väl sitter där, knappast troligt men hoppet är det sista som dör och jag har ju faktiskt bakat åt honom! Sen ska han få ett kinder ägg om han klarar det, inom rimlig tid, vi har inte tid att sitta där i flera timmar... nä detta kommer bli en rysare imorgon.
Jag säger bara Stephen King, Agatha Christie, Alfred Hitchcock samt alla andra skräck och rysar författare som finns, släng er i väggen, imorgon kommer en historia från verkliga livet, och den kommer klå allt annat med häst längder!!!!! I alla fall i en ångest fylld livrädd och skräckslagen åtta årings ögon, och i en lika frustrerad och halvt hysteriskt panikslagen mamma... tur Claes är med, vart skulle det sluta annars?? Hemska tanke.

Håll i hatten, vi hörs!!