sorg i hemmet

I förrgår kväll, alltså i tisdags kväll hittade jag en knöl på Moddes ena bakben, större än min knutna hand och hon hade märkbart svårt att kunna resa sig eller för att kunna gå i trapporna som leder upp till vår lägenhet.
Att hon dessutom verkade lätt rast lös och att hon på något sätt inte riktigt kom till ro när hon skulle lägga sig var också något jag reagerade över.
Så när Claes kom hem beslutade vi att ringa veterinären på onsdags morgonen för att få en tid till henne och få henne kollad. Tänkte om det kunde vara en muskel bristning eller om hon helt enkelt bara slagit sig någon stans.
jag ringde veterinären på onsdags morgonen och fick en tid kl 18 på kvällen.
Vi har en veterinär som har sin klinik hemma i sitt hus i källare, väldigt speciell man men väldigt kompetent i vad han gör. Att han dessutom har ett förträffligt samarbete med djursjukhuset i Helsingborg gör ju inte saken sämre heller.

Så efter att ha passat Liam hela onsdags dagen när hans föräldrar jobbade åkte vi iväg till Tomelilla med Modde på kvällen.
Hela familjen var med, men bara jag som gick in med henne. Det enda jag och Claes sa var att hon skulle under inga som helst omständigheter lida eller ha ont på något sätt. Hon skulle ju ändå uppnå en högaktningsvärd ålder av 15 år i år.

Med hjärtat i halsgropen kom vi så ner i källaren hos veterinären.
Han gjorde en grundlig undersökning av henne och jag höll henne i famnen hela tiden, eftersom hon inte alls var särskilt pigg på att vara uppe på undersökningsbordet. Men när hon fick luta sig emot mig och jag höll om henne med båda armarna gick det bra. Hon höll huvudet mot min axel och lutade sig genom hela undersökningen.
Den tog en stund hans undersökning och när han var klar tittade han på mig med allvarlig blick och förklarade sakta och tydligt att hon var full av olika storlekar på tumörer och att hennes hjärta höll på att lägga av. Han förklarade att hon hade inte någon trevlig tillvaro som det var nu utan att han absolut rekomenderade oss att avliva henne.

Det var som att dra ner en rullgardin, även om jag någonstans hade haft det påkänn, att jag någonstans trott att jag var förberedd på just det här och att jag faktiskt accepterat att det var så. För absolut, hon skulle inte lida och inte ha ont, och hon skulle absolut inte hållas kvar för vår skull. Egoism är inget som det finns plats för i ett sånt läge.
Ändå slog det till så hårt, och tårarna rann obehindrat på mig när han förberedde henne för det sista.
Vid det laget tror jag ändå att hon visste vad som skulle hända för hon låg så stilla i min famn och snusade med nosen i mitt hår. Hela hennes huvud var blött av mina tårar och jag kunde inte hindra dom hur mycket jag än ville. men jag grät tyst, jag bara lät tårarna rinna, smekte henne och pratade med henne tyst hela tiden. så det var lugnt, men åh så ont det gjorde i hjärtat.
Alla logiska tankar finns ju liksom inte där just då, tvärt om, man känner allt annat än logik i det läget.

När jag kom upp från källaren höll jag hennes koppel i ena handen och jag hann inte ens fram ordentligt till bilen innan Alexander ropade:
Var är Modde?? Var har du gjort av Modde?
En blick på Claes och så visste han vad som hänt, jag talade om att det var över och att hon var borta, till Alexander förklarade jag att doktorn sett att hon var sjuk på hela insidan och att hon dött där nere hos honom.
På ett barns enkla sätt så accepterade han det så, visst blev han ledsen men som barn gör så gick hans tankar lika fort till vilket moln hon skulle landa på och hur glad hon skulle bli när vi fick ses igen uppe i himlen.
Claes fick följa med ner och hjälpa till att bära upp henne från källaren och sen åkte vi hem med henne.
Claes ringde sin lillebror som kom ner till oss ganska snabbt och så körde vi ut allihop till hans jakt marker där vi begravde henne i hennes favorit filtar och Alexander plockade några blommor som han la på henne.

När vi kom hem så var det så tomt. Ingen som tassade omkring och som följde efter ut i köket, ingen som andades på golvet eller som bara fanns där.

Så hemmet är tomt nu, även fast vi är hemma alla tre, så är det tyst och tomt. vi sörjer nog på olika sätt också, jag går och små tjuter lite när som. Saknaden kan komma precis när som, och då blir det så otroligt tomt.
Alexander har redan planerat för vad dom ska leka i himlen och bearbetar det säkert på sitt lilla sätt, men som barn är det nog enklare och mindre deffinitivit. Claes sörjer, på sitt sätt, men han sörjer.
Så vi är ledsna här hemma nu och även om man vet att det var det mest humana att göra så gör det så ont, och saknaden blir inte mindre för det.
Inte ett dugg mindre.

Regnar gör det också, och är kallt. Riktigt rusk väder, ta på er en tröja!! Vi hörs!